Kari Elise Slinning är ny SE-lärare i Sverige

Kari Elise Slinning är den första i Sverige att ta steget in i lärarrollen inom SE, en viktig milstolpe, inte bara personligt utan också för utvecklingen av Somatic Experiencing i Sverige. Kari har sedan tidigare varit med och byggt upp SE-fältet både i Sverige och internationellt. Utnämningen till lärare är en naturlig fortsättning på hennes långvariga engagemang i SE-communityt.

Den här intervjun bygger på ett skriftligt utbyte mellan Kari och Jenny Warner, styrelsemedlem i SE-föreningen. Utväxlingen har pågått parallellt med att Kari deltagit i sitt första SEI Faculty Meeting i Brasilien i sin nya roll som del av lärarfakulteten.

I den här intervjun får du ta del av Karis väg till lärarrollen, vad som har burit henne genom processen och hur hon förhåller sig till ansvar, undervisning och framtid. Samtalet rör sig mellan det personliga och det professionella, mellan praktik, struktur och stillhet.

Bakgrund och yrkesväg

Du kan gärna börja där det känns mest meningsfullt för dig, i ditt terapeutiska arbete eller ännu tidigare.

Som ung valde jag att utbilda mig till musiker. Jag blev först violinist och därefter orkesterdirigent och arbetade med musik runt om i Norden. Efter en egen kris i livet började jag i gestaltterapi. Detta ledde till en ändring av min livsinriktning, och jag valde att utbilda mig till gestaltterapeut.

Under min utbildning till gestaltterapeut krävdes det av mig att jag arbetade inom psykiatrin under ett antal månader för att få klinisk erfarenhet. Jag började arbeta som mentalskötare på Löwenströmska sjukhuset, på avdelningar för personer med diagnoser som psykos, depression, personlighetsstörning och ätstörning. Det fanns också en rättspsykiatrisk avdelning där jag startade en musikgrupp som vi fortsatte med i tio år. Jag arbetade även på en avdelning för unga med psykos, som då fanns i Gula villan vid Danderyds sjukhus. Detta blev enormt lärorikt.

Mötet med personer som led av ätstörningar blev dock det viktigaste för mig när det gäller mitt karriärval. Där mötte jag personer som jag visste skulle kunna ha utbyte av gestaltterapi. Även om jag själv aldrig haft en ätstörning kände jag igen mig i många av patienterna. Samtidigt övertygade vården mig inte, och jag reagerade särskilt på hur anhöriga bemöttes.

Jag kände till att Madeleine Mesterton, som också är gestaltterapeut, ledde Anorexi/Bulimi Kontakt, en förening som arbetade mot ätstörningar. Jag tog kontakt och blev inbjuden att leda anhöriggrupper tillsammans med henne. Efter ett tag blev jag invald i styrelsen, därefter anställd som projektledare och så småningom verksamhetschef. Under min tid som chef bytte föreningen namn till Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar.

Somatic Experiencing i det kliniska arbetet

Fanns det ett tillfälle, ett skifte eller ett sätt du märkte att Somatic Experiencing blev avgörande i ditt arbete?

När jag blivit färdig gestaltterapeut och helt hade lämnat mitt arbete som musiker började jag erbjuda terapi, särskilt till personer som drabbats av ätstörningar. Det var under den här perioden som SE-läraren Diane Poole Heller kom till Stockholm. Jag förstod direkt att metoden hon lärde ut kunde vara en saknad pusselbit i mitt terapeutiska arbete.

Jag märkte också hur djupt jag själv blev påverkad och började förstå mer av hur mitt mående och mina svårigheter kunde ha sin grund i tidiga upplevelser. Jag började se att jag kanske också bar på trauma och att det faktiskt gick att arbeta med det här och nu.

Efter SE-utbildningen fick jag möjlighet att assistera och fortsätta lära mig mer. Samtidigt kunde jag stödja studenter i deras process, något som kändes meningsfullt för mig.

Drivkrafter och förankring

På vilket sätt har Somatic Experiencing påverkat dig över tid både privat och professionellt och vad har varit den djupaste drivkraften för dig att ta steget in i lärarrollen?

Jag hade inte valt att bli lärare i Somatic Experiencing om inte andra hade frågat mig om jag ville och om inte flera personer hade uppmuntrat och stöttat mig i processen. Jag ser mig själv som en inbiten student som ständigt vill lära mig mer och försöka förstå vad som sker i mig, mellan oss människor och i det arbete Peter Levine har utvecklat.

Jag läser mycket facklitteratur, även om andra metoder. Samtidigt återvänder jag gång på gång till SE-manualen, trots att den innehåller brister och egentligen borde ha uppdaterats för länge sedan. Varje gång jag läser den, eller Peter Levines böcker, upptäcker jag något nytt. Pendlandet mellan teori och terapeutisk praktik ger mig en fördjupad förståelse av vad det innebär att vara SEP. 

Att arbeta med människor är inget jag upplever att jag kan en gång för alla. Varje möte är nytt; vissa möten är mindre komplicerade och andra mer utmanande för mig. När jag märker att jag står fast eller börjar tappa fotfästet tar jag egna SE-sessioner. Jag har också kontinuerlig kollegial handledning med andra som gått SE-utbildningen. Att få dela det jag kämpar med tillsammans med andra är en viktig del av min egen förankring.

Själva processen

Hur upplevde du processen mot lärarskap, både i relation till den yttre strukturen och i det inre arbete som krävdes? Fanns det någon särskild utmaning som blev betydelsefull för din fortsatta orientering som lärare?

Resan fram till att ansöka om att få bli ”mentored” för att bli SE-lärare är lång och har varit lärorik. Under mer än tio år har jag haft möjlighet att assistera elva olika lärare i flera länder i Europa samt i Indien och Sydafrika. Under den tiden har jag först varit junior assistant och därefter primary assistant, innan jag skickade in videomaterial och fallbeskrivningar till en kommitté för att bli godkänd som senior assistant 1 och senare senior assistant 2.

Det har varit utmattande med allt som behövt skickas in för bedömning. När jag så småningom blev godkänd av EFAC-kommittén i Europa att gå ”trainer track” började nästa fas i processen: att faktiskt lära mig undervisa Somatic Experiencing. Det visade sig vara en ny resa i sig. En central utmaning har varit att hitta mitt eget sätt att undervisa och att avgöra vad som är viktigt att förmedla – att försöka förstå metoden på djupet och sedan förmedla den på ett sätt som är pedagogiskt och begripligt för andra.

Det tog två år att bli godkänd som lärare, och under den tiden undervisade jag två gånger på Beginning year 1 och två gånger på Beginning year 2. Jag har haft två mentorer som varit avgörande i den här processen: Ariel Giarretto från USA och Urs Rentsch från Schweiz. De har varit generösa, stödjande och funnits där när tvivel och osäkerhet har dykt upp.

En svårighet har varit att behöva vänta så länge på svar från kommittén som ackrediterar lärare. Jag hoppas att processen framöver kan göras kortare för dem som kommer efter.

I nuläget är jag godkänd att undervisa SE Intros och Beginning year. Jag har redan undervisat SE Intros i flera europeiska länder och undervisat Beginning year för Belarus. Under våren väntar Beginning year i Grekland och Norge samt SE Intros i nya sammanhang som Egypten och Förenade Arabemiraten. Till hösten inleder jag ”mentoring” för att även kunna undervisa Intermediate year.

Att träda in i lärarrollen

Hur har övergången varit från att under lång tid stödja klienter, studenter och kollegor i handledning till att själv bära och förmedla Somatic Experiencing som lärare? Vad upplever du är särskilt viktigt att förkroppsliga i den rollen?

Det är något nytt att ha det yttersta ansvaret för undervisningen, och jag trivs med det. Med min bakgrund som orkesterdirigent, verksamhetschef och med en utbildning i pedagogik är jag van att hålla i taktpinnen, och jag gillar att skapa struktur. För mig skapar struktur trygghet.

Rollen som assistent kan emellanåt vara ansträngande. Då behöver man finnas där som stöd för studenterna och fungera som en reglerad annan, samtidigt som man behöver vara beredd på vad läraren kan hitta på i stunden. När undervisningen blir oförutsägbar kan det bli svårt. Just därför gör jag nu mitt yttersta för att inkludera och förbereda assistenterna i de utbildningar jag ansvarar för, så att vi alla kan känna oss så trygga som möjligt.

När vi fungerar som ett lärarteam där det finns trygghet och tydlighet vet jag att det påverkar studenterna. Assistenterna bär ett stort ansvar i arbetet med övningsgrupperna, och när de känner sig kompetenta och förankrade skapar det förutsättningar för en trygg lärandemiljö.

Sammanhang, internationellt arbete och framtid

Du verkar i flera sammanhang både i Norden och internationellt. Hur påverkar det ditt sätt att undervisa i olika kulturella uttryck och utbildningsmiljöer? Vad ser du mest fram emot i mötet med framtida studenter, assistenter, organisatörer och fakulteten och vilken plats skulle du vilja se att Somatic Experiencing tar i samhället framöver?

Under SEI Faculty Meeting i Brasilien har jag fått möta många av de omkring femtio till sextio SE-lärare som finns i världen i dag. Att numera få möjlighet att delta i detta sammanhang känns betydelsefullt och spännande. Under min tid som ordförande i EASE arbetade jag mycket för att underlätta kontakten mellan SE International och EASE. Det känns meningsfullt att fortsätta bidra till att Somatic Experiencing sprids internationellt, samtidigt som vi stärker samarbetet inom organisationen och mellan olika delar av SE-gemenskapen.

Att undervisa i olika länder och kulturella sammanhang har gjort mig mer uppmärksam på hur viktigt det är att vara lyhörd för lokala förutsättningar. Samtidigt upplever jag att det finns något djupt mänskligt och universellt i SE – vi har ju alla samma nervsystem – som skapar igenkänning oavsett kontext. Jag ser fram emot möten med nya studenter och assistenter och att få fortsätta bygga relationer med organisatörer och kollegor inom fakulteten.

På ett bredare plan hoppas jag att Somatic Experiencing får en tydligare plats i samhället som ett sätt att förstå och arbeta med stress och trauma, inte bara inom terapi utan även i andra sammanhang där människor möts och verkar tillsammans.

Stillhet, återhämtning och orientering

Hur tar du hand om din egen reglering och förankring i en roll som rymmer både ansvar och rörelse mellan olika sammanhang? Finns det platser, praktiker eller något annat som hjälper dig att samla dig och återvända till dig själv?

Jag längtar efter mer lugn och ro i mitt liv. Strax före pandemin köpte min man och jag ett torp utanför Nora som vi båda älskar att vara i. Min önskan är att kunna vara där mer. Sedan i höstas har jag haft möjlighet att dra ner på antalet dagar då jag möter klienter och studenter. Det känns skönt och jag vet att det är viktigt för att kunna samla mig inför undervisning.

Jag har också valt att vara delaktig i den forskning om effekterna av Somatic Experiencing som pågår vid Mittuniversitetet i Sverige. Det tar tid och energi men känns meningsfullt. När det arbetet är avslutat ser jag fram emot att få mer utrymme för att läsa och lära mig mer men också för att ta hand om mig själv genom att träna, laga bättre mat, vara ute i naturen, vara ensam och vara med min familj.

Ju mer jag arbetar med mig själv desto mer resiliens upplever jag att jag får. Därför är jag också nyfiken på vad som kommer härnäst.

Vilken roll spelar stillhet i ditt liv och arbete?

Det är intressant att du frågar om stillhet. Många tänker kanske att jag som tidigare musiker lyssnar mycket på musik men för mig är det tvärtom. Min man lyssnar ofta på musik medan jag helst vill ha tystnad. Jag använder sällan hörlurar när jag är ute och går. Ljud aktiverar mitt nervsystem starkt och jag behöver därför ta bort så mycket som möjligt.

Att vara på torpet och lyssna till asparna i vinden eller regnet mot plåttaket är något helt annat. Det ger en annan känsla i kroppen som jag verkligen njuter av.

Avslutande reflektion

När du betraktar detta steg i ditt liv just nu – vad känner du dig mest förankrad i? Vad hoppas du få bära vidare, och låta leva genom dig, i ditt fortsatta lärarskap i Somatic Experiencing?

Jag känner mig både som SE-lärare och som SEP. Det är roligt att undervisa och det är roligt att handleda. Arbetet som SEP, i möte med klienter som kämpar med livet, är viktigt för mig och samtidigt en utmaning. Just därför vill jag fortsätta arbeta med ”vanliga” klienter, inte enbart studenter. Jag vet att det hjälper mig att behålla en ödmjukhet inför hur komplexa människors liv kan vara och hur krävande det ibland är att vara SEP. Varje nytt möte är både en utmaning och en möjlighet att bidra till någon annans utveckling. Men när vi är villiga att ta den rollen får vi också något tillbaka som vi kan bära med oss i våra egna liv.

Utöver mitt internationella arbete inom Somatic Experiencing ser jag det som en viktig uppgift att stödja fler SEP:er att bli assistenter och så småningom även lärare, särskilt här i Sverige. Jag hoppas att vi om några år har flera SE-utbildningar, fler lärare och ett levande nätverk av assistenter. Att få vara med och bidra till den utvecklingen känns djupt meningsfullt.